I konstmusikens århundrade före sonatformens fulla utbildning gavs formen dynamik inte genom ett subtilt spel mellan krafter, huvudtema och bitema, mörker och ljus, utan genom spänningen mellan ordning och kaos. Formen preludium (toccata, fantasia) och fuga står som ett mönster för denna spänning.
Preludiet är i idealfallet (om man kan tala om en idealbild av oordning) en fantasia — ett stycke ofta helt utan taktstreck och tonvärden (toner utspillda på papperet) och där musiken, i trots mot allt lärt, låter fingrarna, kroppen, jorden, styra över förloppet i huvudets, tankens, himlens, ställe.
Fugans konst är himmelsk matematik och jordisk ingenjörskonst i förening — en labyrintisk konst där varken upp eller ned, framåt eller bakåt (tänk på de stycken i Kunst der Fuge som kan spelas med noterna ställda med vilkendera sidan upp) kan finnas.
I klassicismen är kaoset är aldrig hotande. Det skymtar fram i den ofta nästan formlösa adagiosatsen som ett regnoväder för vilket det finns skydd i yttersatserna strax inpå. I romantiken åter är i stället själva ordningen hotande. Bataljen står mellan ljus och mörker — utgången är oviss. Komedi eller tragedi.
I barocken finns ingen sådan möjlighet till pessimism — att ordning slår kaos är en självklarhet. Där finns ingen konflikt och alltså inget egentligt drama — i dess ställe bryter det loss en avgrund. Ovanför vilken världen utspelar sig.
Spikhuvudet 