Representation och identitet

År 1998 ställde konstnären Elisabeth Ohlson Wallin ut en serie fotografier kallade Ecce homo. Utställningen väckte stort rabalder då bilderna sades föreställa Jesus, i situationer som många uppfattade som stötande. De oreflekterat religiösa, tillvanda vid att vandra i en farlig skog av symboler och meddelanden (som barn eller mentalpatienter), larmade och gjorde sig till. Ett planerat besök från Påven ställdes in. Högersinnade skribenter plockade fram gamla favoriter om hur kulturvänsterns meningslösa provokationer avslöjar dess brist på politisk mognad et cetera. En del valde hårdare ord.

Ingenstans såg jag frågan: Hur är det Jesus på bilderna? I en banal mening föreställer inte fotografierna Jesus; de föreställer en modell. I en något mindre banal mening föreställer de inte Jesus, eftersom den historiske Jesus varken var reslig, långhårig, eller ljushyad. Föreställer bilderna Jesus för att Ohlson Wallin påstår det?

Konsthistorien är full av bilder vilka sägs föreställa historiska personer och platser, men som endast gör detta i den meningen att vi genom seklerna bildat en överenskommelse om att så är fallet. Saknas titel eller andra uppgifter står vi handfallna. Men ingen hade kommit överens med Wallin om att hennes bilder föreställer Jesus. Ändå blev reaktionen omedelbar och hysterisk. Hennes ord var fullt tillräckliga. Men då uppstår ju frågan hur mycket bilderna får avvika från vår invanda bild av Jesus för att reaktionen i stället skulle bli en helt annan? Kan jag måla ett streck på en duk och säga att det är Jesus som onanerar? Är strecket då ens nödvändigt? En vit duk? Är Ohlson Wallins bild ett slags performativ i J. L. Austins mening — eller är det titeln som är performativet?

Det sätt på vilket bilderna genast delade kritiken i två läger, de politiska följder bilderna fick, de genuint starka känslor de rörde upp visar att västvärldens självbild som rationell är löjeväckande. I stället för reflektion — reflexer och besvärjelser. I stället för teori — känslor, religion, yttrandefrihet, huruvida bilderna var begåvade eller inte och allt annat, utom vad de föreställde. Eller hur något föreställer. Hade någon ställt den frågan så hade personen blivit avfärdad som tokig eller som avvikande från ämnet.

Sedan kom Vilks med sin “rondellhund” och satte världen i brand.

 

(Jag skulle ju också kunna lägga till någonting om att Ohlson Wallin är tondöv och fullkomligt talanglös, men jag gillar inte att påtala självklarheter.)

 

Preludium

I konstmusikens århundrade före sonatformens fulla utbildning gavs formen dynamik inte genom ett subtilt spel mellan krafter, huvudtema och bitema, mörker och ljus, utan genom spänningen mellan ordning och kaos. Formen preludium (toccata, fantasia) och fuga står som ett mönster för denna spänning.

Preludiet är i idealfallet (om man kan tala om en idealbild av oordning) en fantasia — ett stycke ofta helt utan taktstreck och tonvärden (toner utspillda på papperet) och där musiken, i trots mot allt lärt, låter fingrarna, kroppen, jorden, styra över förloppet i huvudets, tankens, himlens, ställe.

Fugans konst är himmelsk matematik och jordisk ingenjörskonst i förening — en labyrintisk konst där varken upp eller ned, framåt eller bakåt (tänk på de stycken i Kunst der Fuge som kan spelas med noterna ställda med vilkendera sidan upp) kan finnas.

I klassicismen är kaoset är aldrig hotande. Det skymtar fram i den ofta nästan formlösa adagiosatsen som ett regnoväder för vilket det finns skydd i yttersatserna strax inpå. I romantiken åter är i stället själva ordningen hotande. Bataljen står mellan ljus och mörker — utgången är oviss. Komedi eller tragedi.

I barocken finns ingen sådan möjlighet till pessimism — att ordning slår kaos är en självklarhet. Där finns ingen konflikt och alltså inget egentligt drama —  i dess ställe bryter det loss en avgrund. Ovanför vilken världen utspelar sig.

När Schumann mot slutet av sitt liv reviderade en del av sin katalog i syfte att tillfredsställa en mera klassicistisk smak (kanske denna nu även var hans egen) vädrade han enkelt ut de värsta “litterära” lukter som förnärmade den nya tidens näsor.

Chopin hade aldrig kunnat göra så. Chopin skriver aldrig programmusik. Hans program är alltid detsamma. Hos honom tar sig det väsentligt litterära aldrig ytliga uttryck, som kunnat skrubbas bort och tvättas rent från   — utan når till botten.

Tonfallet, inte utsagan. Penselföringen, inte motivet.

Det berättas att Chopin redan som barn roade och oroade omgivningen med träffsäkra imitationer, något han senare kunde låta skymta i de franska salongerna.

Hade Chopin velat tillfredsställa en banal smaks krav på musik utan litteratur så hade han behövt utplåna, inte revidera.

 

Ett av renässansmusikens retoriska grepp är föruttagningen, där en av stämmorna tar ledningen och går handlingen i förväg. En anspänning från det obetonade slaget upplöses i det nästa betonade — eller det utvidgas till att avsluta hela avsnitt; stämmorna vinkas in en efter en; det a-a-amen som burits av melismernas vågor lägger till, skepp efter skepp, vid grundtonens hamn. En föruttagning är i all sin teoretiska blodlöshet ett tecken för hopp som går i uppfyllelse, ordning ur hotande kaos.

Under tonflätningens utveckling från de nederländska konsterna till Chopins öra för de traditionella ackordens luckor fanns ett samförstånd — det som kommer före ligger före det som kommer efter. Framåtsyftningen leder kompositionens väg.

En dissonans löses upp. En konsonans löses inte upp.

Det dröjer till modernismen innan motsatsen dyker upp — så nyligen i historien att fenomenet saknar teknisk benämning. Händelser där avslutet störs av att något element hänger kvar in i nästa avsnitt, en eftersläpning — (Sjostakovitj’ åttonde stråkkvartett). Det är mardrömmarnas värld; man ser tydligt hur en person stiger på bussen, bara för att sekunden senare möta honom i hallen.

Det är en spegling i miniatyr. Ett felaktigt beslut, som genom ett skifte i omvärlden blir rätt, blir tradition. Ett rätt fattat beslut, som genom ett skifte i omvärlden blir fel — det är historia.

Skillnaden mellan ett gott argument och en träffande iakttagelse är skillnaden mellan en hjälpsam vägbeskrivning och insikten att du befinner dig i fel stad.

En osäker penna låter stilen anpassas till ämnet snarare än till formen, liksom en osäker person anpassar sitt uppträdande till sällskapet snarare än till situationen.

Barthes och Valéry

Roland Barthes var förtjust i system.* Han var övertygad om att strukturalismen låg nära ett ideal, men det bestående han i stället lämnade efter sig blev en mängd osorterade och briljanta iakttagelser. Ett öga som tror sig vara en räknemaskin.

Valéry sade adjö till systemen, skrev poesi för att sedan lämna poesien för aforistiken. Valéry, skicklig matematiker och logiker, ansåg att han lämnat systemen för den fria tanken, men allt han skrev gömde till slut ett nät av orubbliga koordinater. En räknemaskin som tror sig vara en fågel.

___

*(Därför lät han sig duperas av den unga Julia Kristeva. Barthes, som var svag i matematik, läste med beundran Kristevas charlatanerier, kryddade som de var med hänvisningar till ett system han inte begrep.)

Om likgiltigheten

Ann Heberlein skrev en artikel, som genom sin närmast overkliga slapphet i stilen (“tillsammans kan vi göra världen till en bättre plats”) avslöjar ett ännu slappare tankeinnehåll. Texten är den senaste i en oändlig rad av uppkok på den lika trofast omtjatade som sällan undersökta idé vilken bäst formulerats i en sats felaktigt tillskriven Edmund Burke: The only thing necessary for the triumph of evil, is for good men to do nothing. Tanken, i olika former, brukar gillas av den sortens människor som aldrig försitter ett tillfälle att säga “Tänk om alla skulle göra så!” Den åtföljs också alltid nuförtiden av en lika oklädsam som låtsad självspäkelse. Med Heberleins ord:

Den stora gemensamma nämnaren är du och jag. Det är vi. Vi som är åskådare. Vi som står lite vid sidan av. Vi som står bredvid och tittar på. Vi som väljer att inte höra. Vi som väljer att se bort. För att det är enklast så. Bekvämast.

Tanken förutsätter att det utöver detta skuldtyngda “vi” också finns “ondska”. Som exempel på ondskan framför Heberlein barnamördaren och våldtäktsmannen Anders Eklund, och läkaren, poeten och krigsförbrytaren Radovan Karadzic. Hon ursäktar sig med att det kanske kan tyckas långsökt att tro dessa om någonting gemensamt, för att sedan genast sammanföra dem under en gemensamhet, vilken bara understryker att de inte går att sammanföra. Heberlein skriver:

Förutsättningen för att onda handlingar ska kunna utföras är alltid, alltid den stora, tysta massans likgiltighet. Medgivande om man så vill. Här finns den gemensamma nämnaren mellan Eklund och Karadzic, mellan världens alla folkmord, våldtäkter, misshandlade barn och mördade män och kvinnor.

Varken en tredje, fjärde eller en tusende upprepning av ordet “alltid” skulle göra denna mening sannare. Förutsättningen för att onda handlingar skall kunna utföras är självfallet att det finns människor som skall utföra dem. Den gemensamma nämnaren mellan världens alla folkmord, våldtäkter, misshandlade barn och mördade män och kvinnor är världens alla folkmördare, våldtäktsmän, barnmisshandlare och mördare. Inte oss andra, “den stora, tysta massan”. Om alla gjorde som vi skulle det inte finnas någon ondska att vara likgiltig inför. Om alla vore åskådare skulle det inte finnas någonting att betrakta. Men lika intressant är vad dessa exempel på evil säger om den ondskans ontologi som Heberlein, och hon är knappast ensam, bekänner sig till (och utan en ondskans ontologi av något slag upplöses ju alltsammans i intet): Ondskan finns! — se bara på Eklund och Karadzic. Jag ser. En förståndshandikappad individ, lika oförmögen att reflektera över som kontrollera sina handlingar, ett rudiment snarare än en människa; och en högt utbildad man, driven av historiska krafter han trodde sig om att kunna behärska. Om Eklund är ett exempel på ondska så kan vi lika gärna räkna in giftormar, fästingar och laviner där. Om Heberlein vill bereda plats åt Karadzic i ondskans annaler reser det fler problem kring det likgiltiga än vad Heberlein vill erkänna. I motsats till likgiltighet brukar man sätta engagemang. Gandhi är väl det uppenbara exemplet. Han var verkligen inte likgiltig. Det var inte heller hans motståndare, arkitekterna bakom den brittiska kolonialismen. De var livligt engagerade i Imperiets kamp, alla uppfostrade till att förakta likgiltighet och lättja. Låt oss gå tillbaka till citatet ovan förra stycket: hur åstadkommer en folkmördare sina folkmord? Genom den stora massans likgiltighet? Knappast. Hen åstadkommer sin ondska genom att engagera andra människor för Saken.Om Eklund kunde ha stoppats, genom ett större engagemang hos hans omgivning (eller bara en större kompetens), så gäller rimligen det motsatta hos Karadzic. Iden om likgiltighetens stora synd är gammal; det besläktade begreppet i den gamla teologien är som bekant acedia, en av de sju dödssynderna (nuförtiden ofta kallad lättja). Men acedia är inte detsamma som den likgiltighet Heberlein och andra vill göra oss alla skyldiga till: Acedia är likgiltighet inför Gud. Dess moderna variant, däremot, är underligt meningslös. Inför vad är vi egentligen likgiltiga? Att vara likgiltig inför lidande är dåligt, men väl inte att vara likgiltig inför de idéer som vill att man skall åstadkomma lidande? Eller inför de sektledare som oväntat ringer på dörren? Inför reklam, idiotiska löpsedlar, grannens nya bil, hans hudfärg, sexuella läggning, nationalitet. Men vi uppmanas inte att vara likgiltiga mot dumheter i största allmänhet, vi uppmanas att engagera oss mot dem. Det anses bättre att bry sig omvadsomhelst, till och med Svea Rikes fana, än att uppvisa likgiltighet. När människor vill berömma någon, utan att komma på något egentligt beröm, brukar de säga: “Men han står i alla fall upp för vad han tror på!” Jag brukar svara att det gjorde Hitler också.

Ludvig Igra har skrivit en hyllad bok med titeln “Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet”. Titeln ger ett valhänt intryck. Motsatsen till omsorg är ju inte grymhet, det ärförsumlighet. Båda kräver ett löfte av något slag för att vara meningsfulla. Jag kan inte beskyllas för att försumma grannens barn, bara dem som står under min omsorg. Grym, däremot, kan jag vara mot vem som helst. Likgiltighet och försumlighet är besläktade. Vad idéen om likgiltighetens ondska grundar sig i är något i stil med att vi är alla ansvariga. Därav de motbjudande självanklagelserna. Problemet är att det finns olika meningar om vem som är domare. Karadzic kände säkert att han var ansvarig. Inför Nationen, Folket, Historien. Jag föreställer mig att han utan att tveka stämmer in i talet om likgiltighetens förbannelse. Jag misstänker att hatet mot likgiltigheten (så som man till exempel fick uppleva det i skolan när man inte brydde sig vad det nu var för dravel om landskapsblommor eller nånting de ville tvinga i en) beror på dess närhet till föraktet. Där föraktet finns hotar nämligen också fastmer föraktet för De Rätta Värdena. Att inte engagera sig i skolarbetet är misstänkt likt att uttrycka förakt, inte bara mot läraren, utan mot hela samhället.

Likgiltigheten är en publik som inte lyssnar, en adressat som vägrar svara på ens protester. Men det har en egenhet: det är öppet. Inget hindrar att det förbyts i intresse, eller till och med engagemang. Adressaten kanske svarar, om man formulerar sig bättre, publiken kanske lyssnar om talaren började intressera för den istället för endast sin egen röst. Den engagerade, däremot, han eller hon som brinner för en sak, är sluten. Han eller hon intresserar sig inte för någonting annan än Saken. Engagemanget har den karaktären, nämligen, att det genast går från det särskilda till det allmänna. Om vi alla är ansvariga räcker det inte med en liten anmälan, en liten donation, en tillsägelse. Är vi alla ansvariga växer sig ju anklagelsen bara tyngre och tyngre ju mer lidande vi negligerar. Det krävs en Lösning. En Ideologi. De likgiltiga producerar aldrig ideologier. Den likgiltige kanske struntar i att grannens barn verkar fara illa, men han eller hon implementerar heller inga steriliseringsprogram för att råda bot på dylika missförhållanden en gång för alla. Den upplyst likgiltige lever i idéernas värld, den tankspritt likgiltige lever kanske i gårdagen, den obetänksamt likgiltige bryr sig just om det han har för ögonen — för den engagerade däremot är idéer endast instrument för mera effektiv handling, endast morgondagen räknas och han eller hon har endast målet för ögonen. Denna öppenhet, denna opålitlighet hos det likgiltiga är vad de diktatoriska krafterna avskyr mest av allt. Ett hinder kan flyttas ur vägen, en korrumperad kan köpas, men den likgiltige varken står i vägen, kämpar emot eller ansluter sig, dessutom kan hen kanske när som helst vinnas över av fiendesaken. Likgiltigheten är en risk. Man kan endast lita på dem som redan kämpar för ens sak, och på fienden. Detta är vad som förenar Karadzic med den yttersta ondskan: om det nämligen finns någon idé som djupare än någon annan — djupare än rashatet, nationalismen, hatet mot kommunismen, hatet mot svagheten etcetera — förband alla de miljoner som stödde Hitler, så är det hatet mot likgiltigheten. Beviset är naturligtvis kriget; krig är engagemang i sin slutgiltiga form. Den otvetydiga illustrationen är de enorma svastikor, formade av ett disciplinerat myller av fackelbärande robotar, som långsamt snurrande i en extatisk rit firar Engagemangets triumf över Människan. Den “stora tysta massan”, var det visst. Heberlein skriver:

[J]ag tror, nej, jag vet, att vi lockas av likgiltigheten, den där likgiltigheten som ger ondskan fritt spelrum. Det är besvärligt att lägga sig i när lastbilschaffisen sextrakasserar servitrisen. Är det värt omaket att anmäla en blottare? Och vad har jag med grannens barn att göra egentligen? Varför ska jag bry mig om vad som händer i ett annat land?

Vilka krafter tror Heberlein opererade i Östtyskland, när det var just grannens angiveri man hade att frukta? Rädsla? Visst, men man kan nog föreställa sig ett inte så litet mått av just det engagemang hon här vill se oss alla demonstrera. Det gamla folkhemmet Sverige, när okonventionella familjer kunde fråntas sina barn efter att en djupt engagerad samhällsmedborgare kontaktat de sociala myndigheterna. Eller den katolska gamla damen i ett hyreshus i Warszawa 1942, som upprört bultar på en dörr och skriker “Är det en jude som bor här! Svara! Jag vet att ni är där inne. Vänta ni bara, jag ska anmäla er!” Eller bara det allmänt snåla “Är det värt omaket att anmäla min sjukpensionerade granne, som ju faktiskt verkar arbetsför, jag menar han påtar i trädgården hela dagarna!?” Och om Bush et consortes bara brytt sig med något litet mindre raseri om vad som hände i ett annat land hade världen sett bättre ut. Likgiltigheten skulle vara ett godhetens andrum i dessa exempel. Problemet med engagemanget är ju att vad som helst kan väcka det. Och ge ondskan inte bara spelrum, utan luft under vingarna.

* * *

Nå, hur ser världen ut? Är det Godheten på ena bortre sidan och Ondskan på den andra, inbegripna i en ändlös batalj över Likgiltighetens slagfält av stora tysta massor? Eller är Likgiltigheten i stället Ondskans beredda scen, med Godheten som förtvivlad åskådare, manande till Engagemang? Eller något annat, med andra lika dystra som eviga ontologiska storheter? Det är uppenbart att varken likgiltighet eller engagemang är något ont eller gott i sig. Att brinna för idéer är varken beundransvärt eller förkastligt. Det hänger på vilka idéer. De flesta av hos har vidsträckta oupptäckta skogar av likgiltighet inom oss, vilka självutnämnda världsförbättrare av alla slag suktar efter att tända med engagemangets eld. Det borde vara du som bestämmer inför vad du visar intresse. Minns att det alltid är den du inte intresserar dig för som väntar med den förbittrade anklagelsen om likgiltighet. Fundera på vad det aldrig lättande bombardemanget av uppmaningar till engagemang tjänar för krafter. Det tycks mig alltså som om likgiltigheten behöver ett försvar. Att leva är att ta ställning. Jag hatar likgiltiga människor, säger Antonio Gramsci. Allt är sjukdom utom likgiltigheten svarar Cioran. Jag håller på Cioran.  Den upprörda frågan “Tänk om alla skulle göra så!?” bär på en ledtråd: det är aldrig från de likgiltiga vi behöver frukta nästa attack mot våra liv. Mitt intryck, när jag ser på tevenyheterna, är att världen inte lider någon brist på engagemang. Hatet mot likgiltigheten syns överallt, från ledarskribenter som ljuger som yrke till glorifierade butiksbiträden på Apoteket som vägrar unga flickor preventivmedel till folk som spottar på tiggare till nynazister som kastar sten på Pridetåget till halshuggningarna i Syrien. Vad världen lider en akut brist på är likgiltighet.

Tjuven

 

I ett träd utanför stadsmuren dinglar tjuven; tungan lyser ännu röd ur öppen mun; blicken ännu klar, fastnaglad vid punkt bortom horisonten.

En lösdrivare, som stulit några höns och deras ägg. Intet syntes särskilt ha utmärkt honom – och ehuru främling inför sina bödlar uttalade han sina förtvivlade böner på deras dialekt.

Vid den tredje dagens skymning kom bödlarna tillbaka för att bränna kroppen. Redan på avstånd, när vinden mötte dem, vände de sig oroligt till varandra. När de kom närmare såg de att djuren lämnat kroppen i fred.

Icke en fluga störde tjuvens ro. Icke en fågel hade prövat på att lösgöra tjuvens blick från sitt fängsel. Tungan lyste röd, där den hängde.

Männen tvistade, och överlät därefter saken åt elden. De svepte kroppen, ordnade bålet, tände det, och satte åter upp. Det tar tid att bränna en människa.

Bålet rasade mot den mörknande himlen och stred modigt som en man innan han i gryningen dukade under och överlämnade sig åt intet, varifrån han kom.

Långt ute i öknen hade elden synts; inte större än en eldfluga.

Tjuvens blick förankrad i tomheten, tungan lyste röd i månskenet, där den hängde.

De kom tillbaka. De sökte begrava kroppen. Jorden spottade ut den. De sökte gömma den. Den återvände.

De slängde den bakpå hästen, och red till havet. De tyngde den med stenar, och vräkte den över klipporna. Emellertid snavade en av bödlarna av ansträngningen, och drog med sig alla tre i fallet.

Deras hustrur väntade i natten.

I gryningen fick fiskarena en märklig fångst.